I ryggsäcken

Redan i uppstarten av Medborgarprojektet hade vi en välfylld ryggsäck med oss. Under de senaste två åren har vi samlat på oss forskning, knytit till oss kontakter och sakteliga smugit igång med arbetet att bli bättre på att kommunicera med de som vi på länsstyrelsen är till för – våra medborgare.

Nåväl. År 2009 publicerade Nicklas Guldåker en avhandling, Krishantering, hushåll och stormen Gudrun – där har påpekade att hushållen och medborgarna själva som stod för större delen av krishanteringen vid denna händelse. Därför bör man också flytta fokus från myndigheternas krishantering till hur man kan stärka individer och hushåll i deras krisarbete. Att flytta fokus betyder dock inte att myndigheterna slutar jobba med sina uppdrag, det betyder att vi inte får glömma bort de fantastiska resurser allmänheten i sin helhet utgör. Vi håller med Nicklas Guldåker på många punkter, men menar samtidigt att det mångt och mycket handlar om att tydliggöra var myndigheternas ansvar slutar och den enskildes ansvar tar vid.

I samma veva inledde Skydd och Beredskap (den avdelning på länsstyrelsen som hanterar krisberedskapsfrågor) ett samarbete med Linnéuniversitetet, dåvarande Växjö Universitet, inom samma ämne. Vi ville ringa in hur medborgare i Kronobergs län förhåller sig till risker, kriser och kommunikationen kring dessa.

 Studenter från Informatörsprogrammet genomförde, under ledning av bl.a. Göran Palm (lektor i medie- och kommunikationsveteskap) under hösten 2009 en omfattande enkätundersökning samt fokusgruppsintervjuer i Kronobergs län. Arbetet resulterade i rapporten Risk, kris och kommunikation – trygghet och oro i Kronobergs län som färdigställdes våren 2010.

Av de resultat som presenteras i rapporten har vi valt några spår att arbeta vidare med på bredare front, att nå ut till fler behovsgrupper i länet via olika kanaler.  I samma takt som dagens medielandskap och förutsättningarna för att kommunicera via dessa förändras, måste även myndigheterna utveckla sina kommunikationskanaler. Varför? För att nå ut med, eller åtminstone erbjuda, information till olika behovsgrupper i samhället.

Även inställning till, och uppfattning av, risker och kriser som framkom bland medborgare väckte vårt intresse. Hur kan vi bli bättre på att förmedla information om risker, utan att skapa överdriven oro och dessutom stärka förtroendet för samhällets förmåga?

En av de grupper i samhället som visade sig vara svåra att nå med samhällsinformation om risker var ungdomar. Av de medborgare mellan 16-25 år som man faktiskt når fram till med samhällsinformation är det dock inte alla som kan ta till sig innehållet och förhålla sig till informationen. I Susanna Henningssons D-uppsats Kriskommunikation i sociala medier fick vi ta del av hur gymnasieungdomar i Kronobergs tankar om myndigheter och samhällsinformation. Studien belyser sammanfattningsvis myndigheters möjligheter att kommunicera kris till just denna grupp.

Många frågor, inga självklara svar. Under hela 2011 har vi arbetat vidare med innehållet i vår ryggsäck, och fyllt på den med nya kunskaper och idéer. Ett, vad som visade sig vara väldigt givande, samarbete inleddes i våras med designstudenter från Linnéuniversitetet. Men den historien kräver ett helt eget inlägg, så stay tuned för att få se hur information om krisberedskap och egenansvar kan se ut i praktiken.

/Martina

 

Annonser