Zombieapokalyps eller ufoangrepp?

Det bästa med kreativa uppstartsmöten är enligt mig att man får har fantasi som rör sig långt utanför de realistiska ramarna. Alla tankar och ideér är inte bara välkomna utan också uppskattade – ju mer surrelaistisk desto bättre. Långt ifrån verkligheten och helst ogenomförbart – då snackar vi.  

Idag har vi äntligen haft vårt första möte med byrån Abeba+Röd som ska hjälpa oss att ta fram en kommunikationsplan för arbetet med Kriskommunikation i vardagen.  Mötet kändes riktigt bra och det kändes som att vi pratade samma språk. Efter utsvävningar om mördarspindlar, tvättmedelsreklamer, ufon, zombieapokalyps och train-survival-kit är jag övertygad om att nästa träff om två veckor kommer kännas minst lika bra.

Mer om själva projektet finns att läsa i tidigare inlägg här på bloggen, här och här till exempel. Hoppas ni vill följa oss på den här resan!

/Martina

Vilda Hilda, Redo & Lilla Ängslan

Det är dags att blicka tillbaka på senaste månadens jobb med Medborgarprojektet, som nu officiellt går vidare under projektnamnet ”Kriskommunikation i vardagen”. Men det är samma frågor vi brottas med, och det är det gångna årets arbete som är grunden för de fortsatta insatserna. 

Från att förra året ha jobbat mycket med att scanna av läget, vad som redan gjorts och vilken kunskap som finns att hämta från andra – ligger vårens fokus på produktion, görandet. Vid arbetsgruppens möte förra fredagen tog vi flera kliv framåt i både tanke och genomförandeprocess. Vi kom till ett vägsjäl och beslutade oss att lägga fokus på att nå ut till barn – och därigenom även föräldrar. Det finns många orsaker till detta, dels är samtliga organisationer positiva till det konkreta förslag som är riktat till denna målgrupp (Aktivitetsboken Vilda Hilda, Redo och Lilla Ängslan skapad av Erika Lindmark), samtidigt nås en grupp av vuxna som börjat förhålla sig till risker och kriser på ett annat sätt – föräldrar.

Det som vi i arbetsgruppen kallar ”drömscenario” är helt enkelt den målbild som vi nu arbetar mot. I den ingår att utveckla karaktärerna i aktivitetsboken och skapa en bokserie som tar upp olika scenarion (olyckor, kris osv). Denna ska sedan distribueras via olika forum (allt från förskola till bvc) och dyka upp i takt med en kampanj. Distributionen kan med fördel kompletteras av t.ex. besök (från en grupp med brandman, polis, m.m.). Samtidigt dyker Vilda Hilda upp som barnprogram, spel, app osv. Hela spektrat ska med, från fysiska besök till onlinespel.

MSB (Myndigheten för Samhällsskydd och Beredskap) har sedan tidigt i höstas följt vårt arbete med projektet, bistått med strategisk kunskap och ett brett nätverk. Detta samarbete kommer att formaliseras ytterligare genom att Kronobergs län kommer att fungera som pilotprojekt. Syftet med att vara pilot/referens är för att vara drivande och  utveckla samarbetet genom hela ”kedjan” – lokalt – regionalt – nationellt i frågan om egenansvar och hur vi kan kommunicera risker och kriser till allmänheten.

”Ett viktigt ingångsvärde är behovet av kunniga och ansvarstagande invånare som vid olyckor och kriser kan ta ett eget ansvar och även bidra med att ta ansvar för andra om kommunens egna resurser inte räcker till eller finns tillgängliga. Invånarnas ansvartagande, kunskaper och förmåga ska anpassas till kommunens hotbild. Samverkan med lokala och regionala medier kan effektivisera kommunikationen mellan kommunen och invånarna.”

Göran Lindmark, MSB, 2012.

I takt med att vi började konkretisera mål med denna satsning, tog vi även kontakt med  UR (Utbildnings Radion). Här hoppas vi på att kunna få till stånd ett samarbete, för att kunna utveckla idén med Vilda Hilda till sin fulla potential. UR beskriver själva sin verksamhet på följande sätt:

”UR är en del av svensk public service tillsammans med Sveriges Radio och SVT.  Vårt uppdrag är att producera och sända kunskapsprogram som breddar, kompletterar och förstärker det andra gör inom utbildningsområdet. Vi tar också ett särskilt ansvar för personer med funktionsnedsättning samt språkliga och etniska minoriteter. Vi driver Kunskapskanalen tillsammans med SVT och sänder även i SR:s och SVT:s kanaler. UR finansieras med radio-och tv-avgiften.
Nyckelordet för oss är att vi ska vara användbara. Det är något som genomsyrar allt vi gör, så att våra program kan användas från förskola till universitet och högskola. Vi arbetar för att ständigt utveckla vår tillgänglighet på nätet, så att UR.se blir ett ännu bättre stöd för lärare, elever, studenter och föräldrar.”

Hämtat från UR.se 2012-01-23

Nu väntar hårt jobb med att få med alla organisationer och på ett eller annat sätt involverade aktörer – hålla ihop laget och jobba hela vägen fram mot målet. Vi satsar högt men ödmjukt, och hoppas att våra eldsjälar i organisationerna (och de pengar vi har på kontot) ger bränsle nog att förverkliga drömscenariot.

Ovan beskrivna projekt är bara en del i arbetet med att kriskommunicera i vardagen.En stor del av arbetet med att förebygga olyckor och kriser ligger på kommunens axlar, men alla organisationer som samarbetar vid en större händelse måste jobba med bygga upp relationsskapande dialog med invånarna. Och det är en intressant fråga är hur man ska arbeta lokalt och regionalt för att skapa denna tillit och ge varandra stöd i processen. Mer om detta vid ett annat tillfälle.

/Martina

 

 

Vad har vi för mål, och hur når vi dit?

Tillbaka till medborgarprojektet efter några dagars planering av vår kommande regionala krisövning.

Denna veckan hade jag ordnat ett möte tillsammans med Karin Hopstadius som jobbar med jämställdhet här på länsstyrelsen, Marit Wedérus som jobbar med beredskap i en av våra åtta kommuner, Carl Håkansson som jobbar på räddningstjänsten och Susanna Henningsson, som jobbar på räddningstjänsten med kommunikationsfrågor. Gruppen sattes samman efter Krissamverkan Kronobergs senaste nätverksmöte och  representanterna är alla personer som har ett stor intresse för frågan om den enskildes roll och ansvar vid kris. Jag vågar till och med påstå att de har ett brinnande engagemang – och det är nyckeln till att vi kommer att lyckas nå de mål vi sätter upp.

Möten, möte, möten. Ja, det är mycket möten. Men så länge övervägande del av dessa möten går att hålla på en nivå där arbete produceras och tiden effektiviseras ser jag definitivt arbetsformen som positiv. Jag tror att möten är myndighetens ord för teamwork – och det är ju guld! Under två timmar diskuterade vi, ifrågasatte, problematiserade, visualiserade och kom fram till några grundläggande utgångspunkter som vi vill arbeta vidare med.

Vi vill fortsätta arbeta med frågan inom Krissamverkan Kronoberg för att kunna få med olika aktörers perspektiv i frågan. Karin H kommer att fungera som vår ”jämställdhets-konsult” för att ge oss input om hur vi kan aktivt kan integrera ett jämställdhetsperspektiv i arbetet.

Att nå ut till alla berörda är självklart drömmen i den bästa av världar, men vi bör satsa på ett väl utformat budskap till en specifik grupp. En gedigen satsning med en hel plattform av kanaler som kompletterar varandra och passar målgruppens behov.  

Budskapet vi vill nå ut med, det mål som vill uppnås, är att tydliggöra roller och ansvar mellan det offentliga och den enskilde individen. ”Vi litar på dig”, ”Du är viktig”, ”Vi klarar oss inte utan dig” är alla slogans som passar in i det budskap som vill förmedlas. Men detta budskap måste balanseras på ett sätt som inte raserar myndighetsförtroendet och skapar obefogad oro. Om man kan förpacka detta, måla upp en tydlig spelplan och skapa ett klart ”kit” till våra samverkande aktörer – ja då är vi i mål. 

/Martina

 

Regionalt/nationellt perspektiv

I torsdags träffade jag, som tidigare annonserats, en grupp engagerade personer som arbetar med den enskildes säkerhet på nationell nivå. Med en mix av forskare och olika spetskompetenser från MSB fördes flera intressanta diskussioner och resonemang kring ”huret”. Hur ska vi i praktiken arbeta med att stärka den enskilde i sin förmåga att agera i kris? Vad är det egentligen vi ska bidra med, informationsinsatser riktade mot specifika behovsgrupper? Vilka konkreta resultatmål kan vi förhålla oss till, eller skapa?

Göran Lindmark och Christina Andersson från MSB presenterade en inriktningsmodell och matris för att försöka sammanställa hur arbetet med den enskildes säkerhet kan beskrivas och konkretiseras. Dessa ”verktyg” tror jag kan komma att bli en viktig pusselbit för att implementera arbetet i respektive organisation som vi representerar.

Det fanns också ett intresse från mötesdeltagarna att få se mer av designstudenternas alster och Kronobergs arbete med frågan – vilket självklart är både kul och uppmuntrande. Jag tror definitivt att ett fortsatt samarbete i denna grupp kommer generera både kunskapsutbyte och en snabbare och effektivare väg mot de mål som är gemensamma.

Under veckan ska Kronoberg lämna synpunkter på ovan nämnda matris. Hur arbetet utvecklar sig kommer givetvis att återges här i bloggen, och det finns alltid utrymme för synpunkter. Vad anser du är absolut viktigast att ha i åtanke då man jobbar med ett begrepp som ”den enskildes ansvar”, gällande krisberedskap?

/Martina

I ryggsäcken

Redan i uppstarten av Medborgarprojektet hade vi en välfylld ryggsäck med oss. Under de senaste två åren har vi samlat på oss forskning, knytit till oss kontakter och sakteliga smugit igång med arbetet att bli bättre på att kommunicera med de som vi på länsstyrelsen är till för – våra medborgare.

Nåväl. År 2009 publicerade Nicklas Guldåker en avhandling, Krishantering, hushåll och stormen Gudrun – där har påpekade att hushållen och medborgarna själva som stod för större delen av krishanteringen vid denna händelse. Därför bör man också flytta fokus från myndigheternas krishantering till hur man kan stärka individer och hushåll i deras krisarbete. Att flytta fokus betyder dock inte att myndigheterna slutar jobba med sina uppdrag, det betyder att vi inte får glömma bort de fantastiska resurser allmänheten i sin helhet utgör. Vi håller med Nicklas Guldåker på många punkter, men menar samtidigt att det mångt och mycket handlar om att tydliggöra var myndigheternas ansvar slutar och den enskildes ansvar tar vid.

I samma veva inledde Skydd och Beredskap (den avdelning på länsstyrelsen som hanterar krisberedskapsfrågor) ett samarbete med Linnéuniversitetet, dåvarande Växjö Universitet, inom samma ämne. Vi ville ringa in hur medborgare i Kronobergs län förhåller sig till risker, kriser och kommunikationen kring dessa.

 Studenter från Informatörsprogrammet genomförde, under ledning av bl.a. Göran Palm (lektor i medie- och kommunikationsveteskap) under hösten 2009 en omfattande enkätundersökning samt fokusgruppsintervjuer i Kronobergs län. Arbetet resulterade i rapporten Risk, kris och kommunikation – trygghet och oro i Kronobergs län som färdigställdes våren 2010.

Av de resultat som presenteras i rapporten har vi valt några spår att arbeta vidare med på bredare front, att nå ut till fler behovsgrupper i länet via olika kanaler.  I samma takt som dagens medielandskap och förutsättningarna för att kommunicera via dessa förändras, måste även myndigheterna utveckla sina kommunikationskanaler. Varför? För att nå ut med, eller åtminstone erbjuda, information till olika behovsgrupper i samhället.

Även inställning till, och uppfattning av, risker och kriser som framkom bland medborgare väckte vårt intresse. Hur kan vi bli bättre på att förmedla information om risker, utan att skapa överdriven oro och dessutom stärka förtroendet för samhällets förmåga?

En av de grupper i samhället som visade sig vara svåra att nå med samhällsinformation om risker var ungdomar. Av de medborgare mellan 16-25 år som man faktiskt når fram till med samhällsinformation är det dock inte alla som kan ta till sig innehållet och förhålla sig till informationen. I Susanna Henningssons D-uppsats Kriskommunikation i sociala medier fick vi ta del av hur gymnasieungdomar i Kronobergs tankar om myndigheter och samhällsinformation. Studien belyser sammanfattningsvis myndigheters möjligheter att kommunicera kris till just denna grupp.

Många frågor, inga självklara svar. Under hela 2011 har vi arbetat vidare med innehållet i vår ryggsäck, och fyllt på den med nya kunskaper och idéer. Ett, vad som visade sig vara väldigt givande, samarbete inleddes i våras med designstudenter från Linnéuniversitetet. Men den historien kräver ett helt eget inlägg, så stay tuned för att få se hur information om krisberedskap och egenansvar kan se ut i praktiken.

/Martina

 

Ett uppdrag

Regeringen framhåller i sin skrivelse Samhällets krisberedskap – stärkt samverkan för ökad säkerhet (Skr. 2009/10:124) s. 37 att kommunikationen i samhället bör utvecklas och stärkas för att skapa förtroende för samhällets förmåga och bidra till att den enskildes förmåga stärks. Man skriver vidare att det är angeläget att förhållandet mellan förväntningar på det allmännas ansvar och individens ansvar tydliggörs.

Detta är också kärnan i den projektplan som formulerades tidigare i år och ligger till grund för Medborgarprojektet. Den grundläggande uppgiften är att under hösten 2011 arbeta fram konkreta insatser för att utveckla nätverk krisaktörerna i länet emellan, samt finna de kanaler där vi kan öka kommunikationen och skapa dialog med dig, med alla våra medborgare.

”Myndigheterna och övriga aktörer inom krishanteringssystemet har fortfarande ett stort ansvar för att hantera händelser såsom elavbrott, stormar, och social oro, dock bör kunskapen om ansvarsförhållandet, riskmedvetenheten och den egna förmågan öka.”

Vi vill lyfta fram varje individs eget ansvar vid en händelse. Vi litar på dig – för vid en större kris kommer varje enskild person vara en del i vår samlade beredskap. Att höja riskmedvetenheten hos dig som individ får samtidigt inte komma att handla om att ge en ökad oro i samhället, eller försämra förtroendet för samhällets förmåga att hantera kriser. Hur parerar man detta?

Ett sätt kan vara att ”..synliggöra det arbete som sker i krishanteringssystemet liksom den samverkansom finns mellan aktörerna. ”samt att ”skräddarsy informationsinsatser till olika målgrupper [..] och utveckla användandet av olika kommunikationskanaler.”

Och det är i den änden vi har börjat.

 / Martina

 

Tar du ansvar för din egen säkerhet?